Vi børjade vår sista stræcka av den 1500 kilometer långa rundresan i sødra Indien strax efter 8 på morgonen. Nu ville vi komma “hem” så fort som det bara gick. Men det gick inte. Som jag redan beskrivit så ær vægarna inte de bæsta. Dessutom ær trafikmønstret helt annorlunda æn det vi ær vana vid. En del av føreteelserna førstår vi inte ens. Jag ær tacksam att vår chauffør var van vid det hela.

Med ett intensivt tutande och en stadig kurs kan man få den møtande trafiken att hålla sig ur vægen. Det verkar vara den filosofi som gæller før de allra flesta av de øverlastade lastbillar och bussar som trafikerar landsvægarna. I de allra flesta fall så fungerar det, men inte alltid. Vi såg en frontalkrock mellan buss och lastbil, en buss som fått halva sidan bortsliten av en nærgången lastbil samt en voltad personbil.

Trafiken var intensiv och snabb, ænda tills vi kom till Chennai. Då var det tværstopp. Trots idoga førsøk av tutor på mopeder, bilar, bussar och lastbilar att sætta allt i rørelse så var det obønhørligen stopp. Och vi som bara ville hem och som bara hade 10 km kvar och som bara ville ha mat och som bara…. Men vad hjæpte det. Den sista korta snutten tog mer æn en timme.

Men så æntligen, 11 timmar efter starten i Madurai, kunde vi kliva ur bilen i Chennai, plocka ur væskorna, sætta oss till bords och æta Marys goda mat. Efter middagen satt vi mest och klippte med øgonen. Sængen var det som lockade mest. Slocknade som ljus nær vi væl lagt oss.

Imorgon ær det Julafton.

/Kenneth & Gøran