En ny dag. Nya reskamrater. Det var ett rekorderlig par från Tyskland. Utrustade med både kompass och GPS. Ett ungt nygift Filippinerna-taiwanesiska par från USA, en åldrad far med något yngre fru samt vuxen son med flickvän, alla från Singapore. En guide vid namn Michael och en chaufför vars namn jag glömt. Detta svänggäng skulle tillbringa två nätter och tre dagar tillsammans. Lite visste vi vad som komma skulle.

När alla var upphämtade från respektive hotell styrdes kosan mot Puli som ligger mitt på Taiwan. De säger att det är Taiwans hjärta. Staden är ett kultur och konstnärscentrum. Vi vandrade runt lite grann, besökte ett tempel och fortsatte sen till dagens mål, Sun Moon Lake uppe i bergen. Inte så värst högt upp, bara 762 meter. Här besökte vi ett tempel och en därefter vandrade vi upp till en pagod. En promenad som den äldre mannen från SIngapore avstod ifrån. Han var inte så rask, gick med käpp och rörde sig långsamt. Men vi andra vandrade glatt de 570 metrarna upp till pagoden. Sen gick vi även upp i själva pagoden. Den var byggd av Changkai-shek till minne av hans mamma. Innan vi åkte till hotellet besökte vi dagens sista tempel.

Det var mörkt när vi kom till hotellet. Ett stort komplex mitt ute i skogen, med en magnifik utsikt över sjön. Inte för att vi såg så mycket i mörkret, men ändå. På hotellet fanns varma källor, så man kunde ta sig ett dopp om man ville. Om man hörde till det latare gardet (vilket jag gjorde) kunde man även ta sig ett bad i varmt källvatten i sitt rum. Varje badrum hade nämligen ett japanskinspirerat badrum med bassäng som fyllde med vatten från källorna. Det var ganska behagligt att ligga i det heta vattnet och titta ut genom fönstret.

Det blev en sen middag på en av restaurangerna på hotellet. Dumplings med fisk och sen wokad kyckling med ris. Mätt och trött efter dagens turistande slocknade jag snabbt.

Nästa morgon var det avresa 09:00, Nu skulle vi till Alishanbergen, färden gick på serpentinvägar uppför bergväggen. Inget för personer med anlag anför svindel. Som högst var vi uppe på 3000 meter innan det vände neråt igen.

Vårt mål var en nationalpark där man kunde vandra runt. Vi gjorde en kombination med tåg. Först tog vi Alishan Forest Railway en bit upp i bergen. Sen skulle vi skat avancera ner genom skogen. Den äldre mannen från SIngapore och hans fru avstod från tågresan och vandringen. Men sonen med flickvän följde med.

Precis när vi kommit fram och klivit av tåget ringde guidens telefon. Det var parkvakten som berättade att den gamle mannen från Singapore hade ramlat och sonen borde nog komma ner till honom. Så han och flickvännen tog tåget ner igen. Vi påbörjade vandringen tillsammans med guiden. Vi besökte de två systrarnas dammar, som hade en sorglig historia (inte sann). Två systrar var kära i samma man utan att veta om det. När det var dags för giftermål uppdagades det hela. Den äldre systern vald ett ta livet av sig för att den yngre skulle kunna gifta sig med mannen. Så hon dränkte sig i den större dammen. När den yngre systern fick höra detta, kunde hon inte leva med vetskapen att systern var så olycklig så då dränkte hon sig i den mindre dammen. Den amerikansk-taiwanesiska tjejen berätta att många berättelser hon mindes från sin barndom slutade med att nån drunknade i en damm. Jag rådde henne att hålla sig en bit från dammarna.

Guidens telefon hade ringt några gånger under promenaden. Den gamle mannen hade förts med ambulans till en klinik i närheten. Oklart hur det var med honom och exakt vad som hade hänt. När vi kom till platsen där vi skulle ta en buss sista biten ner så lämnade guiden oss. Han behövde åka ner och hjälpa familjen från SIngapore. Så vi fick klara oss själva, men det gick ju bra, tyskarna hade ju GPS (även om vi bara gick några hundra meter och fortfarande så platsen där vi skulle ta bussen).

Vi kom ner vår buss, men ingen var där. Efter en stund kom chauffören springande och med andan i halsen berättade han att den gamle mannen hade dött. Troligtvis klarade inte hjärtat av höjden. Så det blev en väldigt dämpad stämning.

Så småningom bestämdes att chauffören skulle köra oss tills hotellet Chiayi (ett par timmar bort). Guiden skulle stanna med familjen och ordna med allt. Polis skulle kontaktas,transport av kroppen skulle ordnas mm mm. Det var ett dämpat gäng som kom fram till hotellet på kvällen. En snabb middag på en food court och sen i säng.

Nästa morgon fick vi besked om att guiden skulle stanna med familjen (som kommit till hotellet under natten) och chauffören skulle köra resten av programmet med oss. Som tur var så hade vi den amerikansk-taiwanesiska tjejen som kunde tolka eftersom chauffören inte pratade engelska. Men det vägdes upp av hans entusiasm och vilja till att vi skulle tycka att det var bra, fast allt det tragiska som hänt. På vägen tillbaka till Taipei besökte vi Lukang, en stad med byggnader i typisk gammal taiwanesisk stil.

Jag klev inpå mitt hotell i Taipei precis innan mörkret föll. Lite senare på kvällen gick jag till en nattmarknad för att äta. En dam haffade mig och tyckte jag skulle äta på hennes restaurang och varför inte – stekta små bläckfiskar, friterad fisk (sort okänd) och grönsaker blev dagens middag. PÅ restaurangen satt ett gäng (som såg ut att vara kontorsarbetare) och åt och drack. Ölflaska efter ölflaska bars in, likaså maträtt efter maträtt, under bordet hade de en flaska whisky som de glatt fyllde på från. Det var kul att kolla på. Den som verkade vara en slags chef blev bladigare och bladigare. Blicken mer och mer i fjärran och talet långsammare och långsammare. Tyvärr orkade jag inte stanna och se hur allt slutade. Jag hade 30 minuters promenad tillbaka till hotellet och skulle kliva upp 04:00 nästa morgon, så sängen var det som lockade.